Cheyen

Många verkar nuförtiden tycka att det är tufft att vara elak. Jag förstår inte riktigt det, och jag förstår inte varför det är tufft att vara elak. Det lönar sig aldrig i slutändan, och om man blir populär för att man är elak så är det ju ändå inte riktig vänskap.

Under min egna uppväxt har jag fått lära mig att jag ska vara trevlig och bemöta alla med respekt. Jag ska också stoppa undan alla dessa fördomar och lägga dem i byrålådan (kan vara en bra idé att låsa ditt också!). Även om någon skulle säga någonting taskigt till mig skulle jag antagligen bara ”okej, okej” och sen byta ämne. Jag kan ogilla folk, men jag skulle aldrig berätta för någon att jag ogillar personen. Om jag däremot skulle berätta det för någon skulle det vara för min mamma, hon skulle aldrig sprida det vidare och hon skulle förstå.

När jag var yngre ägnade jag och mina vänner oss åt skitsnack, jag tror faktiskt att de flesta gjorde det. Men efter ett tag gick det alldeles för långt och flera av oss gled ifrån varandra och kunde inte riktigt hitta tillbaka till varandra. På så sätt har jag lärt mig att skitsnack är väldigt dumt och det är ingenting jag sysslar med längre. På min blogg kan det verka så ibland när jag skriver saker som ”ibland blir jag så trött på den och den personen”, men jag skriver aldrig ut namn och eftersom jag är 99% säker på att de inte läser min blogg så kan jag faktiskt göra det. Ibland lönar det sig att inte vara en känd bloggare.

Många som är populära och har många vänner tror att man kan behandla dem hur man vill. Det kan man givetvis inte göra. Om en av dina vänner blir sura så är det verkligen inte schyst att glida över till en annan vän. När sedan den vännen blir sårad och du glider över till en annan och fortsätter så... Till slut har du inga vänner kvar.

Många bloggare är elaka och tuffa när de sitter där framför datorskärmen och skriver, men i verkligheten tror jag inte att de har lika mycket skinn på näsan. När jag började blogga funderade jag mycket på hur jag skulle bete mig på bloggen. I början var jag mycket mer ”hey, jag äger världen” (vilket ni kan se i mitt arkiv). Nu är jag mer lugn och tycker att alla människor är viktiga och skriver rakt från hjärtat. Det var inte så roligt att bete sig som om jag var coolare än alla andra människor, och efter att ha läst en artikel i VeckoRevyn om en av Sveriges mest kända bloggerska (med skinn på nosen) bestämde jag mig för att ge andra lika mycket plats som mig. Jag tror att andra gillade mitt ”hej, jag äger alla”-sätt att skriva på än hur jag skriver nu, kanske för att de aldrig visste vad jag skulle skriva och vad nästa inlägg skulle handla om. Men jag känner mig otroligt nöjd med min blogg just nu och kommer aldrig att ens försöka vara bättre än alla andra människor igen – besöksstatistik och kommentarer är faktiskt inte så mycket.

Jag känner mig nästan inte ens besviken över att jag tappat runt 100 i placering på blogtoplist, nu ligger jag på plats 412 och innan låg jag runt 312. Jag tycker faktiskt inte att placeringar betyder så mycket. Det viktigaste för mig är att läsarna tycker att det jag skriver om är intressant. För tillfället har jag inte heller tid att leka toppbloggerska och skriva 10 inlägg per dag. Om jag ska gnälla så har jag faktiskt mycket läxor, utvecklingssamtal och fullt upp! Jag tycker också det är ganska så skönt ha 1-2 bloggfria dagar i veckan. Jag vet att jag är lat, men det är verkligen skönt att ta det lite lugnare ibland... Jag känner egentligen inte bloggandet som ett krav i vanliga fall, men ibland när jag är trött och inte mår bra kan det vara som att bestiga Mount Everest känns det som... I alla fall att resa sig upp från sängen och gå till datorn... Nejnej, så jobbigt är det inte!

Kram Lolli, er chey