Cheyen

U.S.A, I'm ready! Here I come!
Jag har längtat efter det här länge. Jag minns när Carolyn ringde upp mig och sa att jag fick bo hos hennes familj i ett år om jag ville. Eftersom att mina föräldrar är döda och jag inte har haft något speciellt hem fick jag fatta beslutet själv. Jag tackade ja.
U.S.A är så underbart. Jag känner mig lugn där och jag trivs. Klimatet är härligt och människorna är trevliga där. Jag älskar att prata enbart engelska och lär mig mer och mer för varje dag. Allting är underbart där borta. Maten, kulturen, musiken, händelserna, högtiderna... Jag är säker på att jag kommer att bo i U.S.A som vuxen.
Det är härligt att kunna gå till Starbucks och beställa take away, lyssna på engelsktalande människor, titta i dyra märkesbutiker som man aldrig kommer att ha råd att shoppa i och sedan gå hem, titta på Top Model och veta att i Sverige kommer man att få se den säsongen om några månader. Från köket hör jag Carolyns mamma ropa "The food is ready now, Paulina" och jag svarar tillbaka med "Okay, I'll turn off the TV!". Det är underbart att sitta runt matbordet som en familj, för jag älskar allihopa. På kvällarna är jag inloggad på Skype med mina klasskompisar, och varenda en säger att jag ser brunbränd och lycklig ut. Jag retar dem med att tala avancerad engelska och jag vet att de gärna skulle byta liv med mig. Efter en halvtimmes Skype-samtal går jag ner till tv-rummet, sätter mig i en fåtölj och utbrister "what are you looking at? Something funny, as Top model?". Sedan kanske jag avslutar kvällen med en löprunda i parken, eller så läser jag en bok... På engelska givetvis.

I Sverige har jag fått bra möjligheter att utvecklas som människa. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv nu och jag vet att om ett år kommer jag vara fylld med erfarenheter och dessutom kommer jag att kunna engelska lika bra som svenska. Men jag kommer trots detta inte glömma bort Sverige, för det är ändå mitt hemland fast jag vill och ska bo i U.S.A. Om jag skaffar familj i framtiden ska vi åka på semester till Sverige, och jag ska även lära dem lite svenska. Sverige får väl bli som U.S.A är för mig för dem. Jag älskar både Sverige och U.S.A, så tro ingenting annat.

Jag kommer att vara borta ett år till att börja med och gå ett high school-år. Sedan kommer jag att åka tillbaka till Sverige, och efter det avgör jag om jag vill vara kvar i U.S.A eller börja på gymnasiet i Sverige. Jag hoppas på att Carolyns föräldrar vill ha mig ett år till, annars är det bara att stanna i Sverige tre år till. Jag har ingenting emot det, men jag hoppas på att avsluta high school i U.S.A. Man går i high school från 14-18 år, sedan börjar man på collage/universitet om man vill. Typ min största dröm är att gå på collage i U.S.A... Hoppas.

Ni får ha det kanonis hemma i Sverige. Jag kommer att gästblogga snart igen om jag får för Cheyen, she decides. Jag gissar på att det inlägget kommer att handla om att jag är på Starbucks varje dag... No life without Starbucks, right?

Stora bamsekramisar från Paulina (ppankaka)
 

Hej! Sandra här.

Jag och Cheyen har skapat en ny blogg tillsammans. När man ska samarbeta gäller det att hitta en bra och pålitlig vän. Cheyen och jag kommer bra överens med varandra. Vi bråkar inte och är lika varandra.
Jag tycker det är roligare att diskutera vad man ska skriva med någon än att sitta själv framför datorn och sucka. Jag hade en egen blogg en gång, men det gick inte bra. Jag tycker inte det är roligt att blogga ensam. Däremot gillar jag gemensamma bloggar. Cheyen är bonnatösen och jag är stadsgrisen.

Några frågor om bloggen?
Kram Sandra

Hej på er!

Jag är Adrian och jag är 17 år. Jag känner "Cheyen" genom Sandra som jag känner IRL. Jag och min chey har den senaste tiden blivit toppenvänner och jag är en av de "självklara" som ska få gästblogga.

Cheyen är nog den finaste människan jag lärt känna. Hon är ärlig, söt, smart och intressant. Jag föredrar naturliga tjejer framför tillgjorda sminkdockor och Cheyen är en sån. Jag får "feelings" av att prata med henne. Jag är helt enkelt förälskad i Cheyen. T.o.m kär.
Det skiljer 3 år mellan oss. Jag älskar henne fast vi inte är ihop NU ens. Jag mår bra av henne för hon är äkta. Och varför ska andra människor kalla mig för pedofil bara för att jag älskar en 3 år yngre tjej? Det är ju förihelvete sjukt.

1. Jag känner Cheyen över internet. OMG, Oh my gooood.
2. OM jag och Cheyen kommer att träffas i framtiden kommer jag inte att göra någonting med henne som hon inte vill. Nej, vi kommer inte att knulla. Tagga.
3. Åldern har ingen betydelse. Skulle inte bry mig ifall hon var 53 år.

Btw, JA jag är en man. JA jag ägnar gärna min fritid åt att snacka på messenger. OKEJ?
Mvh Adrian

Det här inlägget är en fortsättning på DETTA.

Jag blir glad när jag läser era kommentarer. Cheyen talade om för mig igår att inlägget fått bra med kommentarer. Idag när hon loggade in hade det totalt blivit 41 kommentarer. Helt sjukt att människor är intresserade av att läsa det jag skriver.
Jag vill visa er några kommentarer som jag stannade till vid och läste.


Jag är glad att du har gått upp lite i vikt. BMI ska man inte alltid gå efter, även fast det är en bra grund för att se om man väger normalt för sin vikt.
Jag försöker varje dag att se min kropp som någonting positivt istället för ett problem. Det är fint att vara smal. Det är också fint att vara kurvig. Du är fin precis som du är!


Du fick mig att se ditt problem ur din synvinkel, Louise. Vi har olika men ändå lika problem. Du vill inte klä dig i jeans och jag vill inte klä mig i leggins. Du önskar att du vore naturligt smal, jag önskar att jag vore normalviktig. Jag skulle gärna ha kurvor. Jag tycker att kurvor är fint. Stå på dig, Louise! Min email är [email protected] om du vill ha kontakt.


Jag tror att smala människor ofta vill få mer hull medan normalviktiga/kurviga vill gå ner i vikt. Det är helt fel. Alla människor är vackra oavsett hur de ser ut. Jag skulle aldrig kunna välja kompisar efter utseendet. Jag kan inte heller tänka "shit vad hon är smal/tjock" för jag har lärt mig att det inte gör världen bättre.

Tack för tipset! Jag ska prova det och se om det ger resultat.

Kram från Sandra

Jag har lågt BMI. Om jag gör ett BMI-test på internet står det att jag behöver gå upp i vikt. Det handlar inte om 2-3 kg, utan mer.
Jag har alltid varit naturligt smal. Jag äter mycket mat, men jag går inte upp i vikt. Jag skulle kunna äta pizza varje dag i veckan utan problem.


När jag gick i grundskolan hade vi samtal med skolsyster då och då. Man fick prata om sina matvanor, väga sig och kolla längden. Skolsyster var bekymrad över mig. Jag vägde alldeles för lite. Några veckor senare fick jag en kallelse till vårdcentralen där läkaren talade om anorexia med mig. Jag försökte att tala om att jag inte hade anorexia, men det gick inte fram till läkaren förrän efter en lång stund. Jag är inte sjuk, jag är bara smal.

Jag har blivit tillfrågad att vara modell för flera affärskedjor för att jag är "lång och naturligt slank". Jag har tackat nej. Jag vill inte vara med i kataloger och på affischer och veta att folk kan peka på mig och säga att jag ser ut som ett anorexiabarn.
Ingen har rätt att säga till mig att jag ska gå upp i vikt, för jag försöker varje dag. Jag går lätt ner i vikt men det är svårare att gå upp i vikt. Jag får kommentarer om min vikt varje dag. Det är inte okej att säga att jag måste gå upp i vikt, för jag har också känslor. Vem är det som har sagt att jag vill vara smal? Jag skulle hellre väga några kilo extra än att få kommentarer som att jag är spinkig och en anorexiaunge. "Ska du gå och spy upp din mat nu, eller?" och "varför tränar du på gymmet?" är vanliga kommentarer som jag får anpassa mitt liv efter. Om jag går på toaletten efter att jag ätit någonting har jag bulimi och om jag tränar på gymmet vill jag gå ner i vikt. Kan ni inte förstå att jag också behöver kissa och bajsa, och att jag vill bygga muskler som gör att jag går upp i vikt? Kan ni inte ens försöka att förstå att jag är frisk?

Jag undviker att klä mig i tunna linnen och leggins när jag går på stan för att främlingar kommenterar att jag är smal, jag klär mig mycket hellre i ett par stora byxor och en tjocktröja för att dölja det.
Efter jobbiga dagar med många kommentarer och blickar lägger jag mig i soffan och gråter. När jag gick i grundskolan fick min mamma nog och ringde rektorn som tillsammans med lärarna ordnade ett möte i aulan. De pratade om att man inte fick säga "shit, vad tjock du är". De sa aldrig ett ord om att kommentarer till smala människor är lika illa. Kommentarerna fortsatte och det gick så långt att anorexiaunge blev mitt tilltalsnamn. Hela högstadiet gick ut på att göra narr av mig.

Nu i efterhand inser jag att jag har haft tur. Jag har alltid haft ett fåtal människor som stöttar mig. Dessa människor skulle jag inte klara mig utan. Om jag är ledsen märker de alltid det. Om någon kommer fram på stan och drar igång om att jag måste gå upp i vikt försvarar mina vänner mig. Det finns faktiskt människor som har gett mig frukter och pengar till mat, haha.

Jag kommer fortsätta mitt liv som naturligt smal ifall ingenting extremt händer som gör att jag går upp i vikt. Jag försöker att acceptera att jag är jag, men ibland hatar jag min vikt och längd. Jag hoppas att ni kan försöka sluta upp med alla kommentarer till både smala och tjocka, säg istället någonting fint och uppmuntrande! "Du är vacker i dina kurvor" eller "du har fin midja". Glädje förgyller vardagen.

Kram, Sandra.
(Min email är [email protected] om du undrar någonting!)

Jag tycker att gästbloggningar då och då höjer en blogg. Det är roligt att höra andras åsikter, och jag har bra personer för gästbloggningar nu, känner jag! Sandra, Adrian och Emma är två intressanta namn, och Paulina också - vad sägs om gästbloggningar direkt från USA? (Hon flyttar nämligen dit den 23 maj. Ni kan räkna med gästbloggning från en äkta amerikan - Carolyn!)
Alla har upplevt olika saker i livet. Emma har hoppat över en klass i skolan, Paulinas föräldrar är döda och hon har spenderat många år på ett behandlingshem - och nu ska hon flytta till USA. Adrian... Han är helt enkel en vanlig, snäll kille och ni ska få se livet ur en killes synvinkel.  Sandra spelar trummor i ett band och möter varje dag fördomar om sitt utseende och att "en tjej spelar trummor".

Alla mina vänner är otroligt olika varandra, och jag älskar dem trots deras liv. Så länge de vill vara vän med mig, ställer jag upp för dem i väder och vind. Jag bryr mig inte om att Paulinas föräldrar är döda, att Sandra är en tjej som spelar trummor, att Adrian är en pojke eller att Emma är supersmart. Alla dessa människor är så lika varandra, men ändå så olika varandra. Lika, men ändå olika.