Jag ska sluta blogga
Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Det är därför jag inte har bloggat så mycket den senaste tiden, för jag har funderat på det här. Det har varit ett svårt beslut för mig att fatta, men jag har kommit fram till att ni inte ska få ta del av mitt liv längre. Jag tycker att det känns konstigt och fel att ni läser privata saker om mig - jag har haft ångest över det och att bli mindre och mindre privat är ingenting jag vill. Jag mår dåligt över att veta att vem som helst kan läsa vad jag skriver, kopiera mina bilder, skratta åt mig och kommentera elaka saker anonymt. Dessutom vet jag att några personer jag inte vill ska läsa bloggen läser den, och de personerna behöver inte få reda på mer information om mig - var jag befinner mig och så vidare.
Jag har lärt mig mycket av att vara en så här ung bloggerska. Även fast jag är en "IQ-befriad tjej med rosa läppglans som inte ens vet i vilket landskap hon bor" (fick en sådan kommentar för ett snart ett år sedan) har jag utvecklat mina tankar, känslor och jag har också blivit bättre på att skriva rent. När jag började blogga var jag en liten 13-åring som precis hade upptäckt att hon kunde göra vad som helst, bara hon verkligen ville det. Jag var kaxig när jag började blogga, jag är medveten om det. Jag var dryg och försökte att vara som andra bloggerskor, som blivit kända. Mitt huvudsakliga mål i livet var då att bli Sveriges största bloggerska. Den drömmen finns fortfarande kvar någonstans i bakhuvudet, men den är inte lika stark längre. Jag har insett hur svårt det är blogga bra, hur mycket tid det tar. Tur att bra bloggar som KENZA och Stinalee finns!
Jag började blogga på morgonen innan skolan. Jag skrev kanske 2-3 inlägg innan jag cyklade iväg till skolan. Jag åt ibland mindre frukost och gick upp tidigare för att hinna blogga och lägga in bilder. Jag struntade i att läsa tidningen för att blogga, jag var helt besatt. Jag fick mycket migrän den hösten för att bloggandet tog upp mitt liv. Jag koncentrerade mig inte lika bra i skolan, och varje gång jag fick tillgång till en dator under skoltid försökte jag försiktigt logga in på www.blogg.se, skriva ett kort blogginlägg och sedan snabbt stänga ner rutan när läraren kom in i datorsalen. Men egentligen - vem bryr sig om att jag skriver "Hej, jag har SO och hinner inte blogga mer nu"? Jag gjorde allt - allt - för att försöka nå min dröm som toppbloggerska.
Jag la upp mycket bilder på mig själv, även fast jag till viss del ville vara anonym i bloggen. Jag gav aldrig ut mitt riktiga namn för att kunna behålla min roll som anonym. Cheyen och Lolli var mina två alias.
Det fungerar inte att kalla sig själv för anonym och sedan lägga upp bilder på sig själv - det har jag lärt mig. Vem som helst som känner mig ser ju att det är jag på bilderna, även fast jag spärrar upp ögonen och putar med läpparna, tar bort hårspännet ifrån håret och drar in magen på bilderna. Jag drömde om större läppar, större ögon, smalare lår och att kunna köpa dyra märkeskläder. Förresten - jag har aldrig drömt om det. Det var Cheyen som drömde om det. Jag tittade på dyra klänningar och föreställde mig att jag skulle gå i en klänning för 10 000 kr på en gala för berömda bloggerskor.
Den här drömmen hade kunnat bli verklighet... Men i början av december kom jag fram till att bli en stor bloggerska inte var någonting för mig. Jag mådde dåligt över att blogga, "jag är ju inte tillräckligt snygg så jag kommer ändå aldrig bli något". Tankarna om att jag bara var en vanlig tjej som försökte spärra upp ögonen för at se mig vackrare ut besvärade mig egentligen aldrig. Det kanske låter som att "shit, har den där tjejen inget självförtroende och ingen självkänsla, eller?" men så var det inte alls. Mitt självförtroende och min självkänsla har aldrig varit högre än så här, bitches. ;) Kände mig bara tvungen.
Jag har fått en del erbjudanden i och med att bloggen växte sig större. Min i och med att jag ville vara lite halvanonym nekade jag alla. "Eh, en artikel, skämtar du? Jag vill ha ett uppslag om mig." Ni som läser detta tycker säkert att jag var jättebitchig, men så är det inte. Jag var alltid noga med att alla tog mig och min attityd på rätt sätt, om alla betraktade mig som en bitch var det ingen mening med att behålla min attityd. Men jag vill också att ni ska veta att jag tackade snällt för erbjudandet, jag visste att jag var tvungen att behålla en hemlighetsfull identitet men fortfarande vara en trevlig bitch. Jag betrakar mig fortfarande som en trevlig bitch.
När mina kompisar pratar om sina amatörbloggar kan jag inte låta bli att flina lite lätt. "Men du då, ska inte du skaffa en blogg?" frågar de mig. Jag brukar ju ofta vara först med saker och ting, men den här gången... Är jag snarare sist. Enligt dem. Och när jag svarar "nej, jag tror inte att jag hinner med en blogg just nu" känner jag mig lättad över att de inte vet om att jag har en blogg. Pressen skulle öka på mig då, att uppdatera och skriva saker som de vill höra, "åh, du nämnde mig i din blogg!". Jag vill inte ha det så.
När jag kallar mina kompisars bloggar för "amatörbloggar" menar jag inte att jag är bättre, jag menar att jag är någon nivå över dem. De har precis lärt sig hur man gör en header själv, när jag börjar dra igång en gratis design-blogg. Alla människor är på olika nivåer i olika lägen. I det här fallet är jag över dem. Egentligen handlar bloggandet om makt, att växa sig större och större. Jag ska försöka bli av med känslan av makt genom att gå vidare.
Så här är det:
- Jag kommer att sluta blogga inför er. Jag har fortfarande chansen att bli den toppbloggerskan jag vill bli, men jag behöver inte bli det nu. Jag kommer att lösenordskydda denna bloggen och fortsätta blogga för mig själv.
- Jag kommer komma tillbaka till hösten. Antingen på denna bloggen eller på en ny blogg, vi får se! Dock tror jag att det blir på denna bloggen.
- Jag kommer att bli mer privat när inte ni kan läsa vad jag skriver. I höst kommer det att bli roligt för er att läsa om mina sommarmånader, haha! Jag kan lova er över 50 stycken fail_pics. Yeah.
Jag älskar er. Ni är mina älskade läsare och när jag skriver detta har jag tårar i ögonen, för jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka alla er. Jag vill inte göra det här, men jag är tvungen för mitt eget bästa. Om jag ska kunna utvecklas som människa kan jag inte ha en blogg som tvingar mig att göra si och så.
Nu låter det som att jag hatar att blogga, men så är det inte. Jag älskar bloggen - den är en del av mig - men ibland måste man ge upp saker man älskar under en period i livet. Ni vet att jag kommer tillbaka, jag har ju ändå bloggat sedan 2007 typ - och jag ger inte upp så enkelt. Jag är fortfarande Cheyen och jag har fortfarande en amazing, awesome blogg vid namn http://chey.blogg.se. Jag älskar att kommentera andra människors inlägg med stora bokstäver, CHEYEN och jag älskar att få fina kommentarer och mejl av er - men just nu funkar inte det här.
Usch, vad svårt det är att avsluta ett inlägg. Speciellt detta inlägget. Jag skulle kunna babbla på i flera timmar till, och nu sitter jag och gråter. Nej, fan - nu får jag ta och avsluta det här inlägget och sätta på Spotify. Kent vore nog passande att lyssna på nu. Eller Hardcore Superstar.
Tack för allt.
/Cheyen
diverso
Solbrännan
Ja, man kan bli så här brun efter en halvtimme i solen. ;);););)
Dåligt med bloggandet
Jag håller i alla fall på med att skriva en sak om Victoria & Daniels bröllop, men det publicerar jag om... Ett tag, höhö. Jag vet att ni älskar långläsning. ;) Puss på er.
Idag har jag mest varit inomhus, det finns inte så mycket att göra när vädret växlar upp och ner. Jag vet inte hur planerna för imorgon blir, men om det blir som jag vill kommer jag inte hinna blogga så mycket... Tyvärr! Dock vet jag inte hur det blir med det än.
Puss
BRÖLLOPET
grr
eh jag blir helt snurrig i skallen (fniss)
Awesome... Åh.
Jag kommer tyvärr inte att blogga så mycket idag, kommer inte att vara hemma så mycket. Det blir lite andra småsaker som måste fixas, men självklart blir bloggandet snart normalt igen! Jag vet, jag suger.
Sweet 'n' sour
digital <3
Det är så mycket roligare att ta kort med en digitalkamera än med en mobiltelefon! Jag är sugen på att köpa en kamera, bilderna blir ju snyggare men jag vet inte om det är värt det... Om jag ska fortsätta blogga blir det nog en kamera, men det vet jag ju inte riktigt... Tvekar på det mesta.
Emo - max 500 gånger/dag
Lösenord
Jag kommer att lösenordskydda bloggen klockan 15:00 idag. Det kommer att vara något ganska simpelt lösenord, men eftersom att jag har fått några läsare jag gärna vill bli av med (haha) vill jag gärna locka bort dem innan jag fortsätter med att ladda upp bilder på mig själv och så vidare.
Puss. Ni får mejla om ni vill ha lösenordet: [email protected]
dream on
Hm, visst är jag snygg? Min hals är snygg. Jag är snygg. Du... Också.
Nej
Nej, ni kan inte kommentera det här inlägget. Ni har inte med det att göra.
YOUR SMILE GIVE ME HOPE
Jag lyssnar på Tokio hotel och håller på med nya bloggdesignen. Även fast det är sommar tänkte jag mig svart, jag hoppas att inte det blir för mörkt. Dock känns inte min blogg som någon rosa flowerpower-blogg. Då föredrar jag faktiskt svart! Black is the new word for girlpower, yeah!
Puss. (Vad, pussar är mysiga!)
Utseendefixering
Det var längesen någon gästbloggade här! Nu har en vän till mig vid namn Louise skrivit ett jättefint inlägg.
Utseendefixering
Vad är det som egentligen påverkar folks syn på hur vi ska se ut? Hur ska egentligen en ideal kvinna se ut? Eftersom jag själv är en tjej så skriver jag ner mina åsikter om hur sjukt mycket världen är utseendefixerad.
Det känns som att världen blir allt mer och mer utseendefixerat! Median framhäver hur man ska ”vara.” Något som är intressant är att de olika idealen för en kvinna har ändrats. Ett tag var det super populärt att ha kurvor, att ha lite ”fett” på benen men idag är det ”inne” ett ideal att vara lång och smal. Det är faktiskt sant! Kläderna är oftast anpassade för längre personer, jag som inte är den längsta personen: 1,64 då jag mätte mig senast har svårt att hitta vissa kläder för att de blir för långa. Även är jag inte världens smalaste person heller. Kläderna är anpassade för att man ska vara lång och smal, i alla fall upplever jag det som att kläderna är tillverkade på det viset.
Reklam efter reklam går med nästan övernaturliga modeller som är jätte långa och smala. Vilket har påverkat mig undermedvetet. Om modellerna såg ut som mig, så skulle jag antagligen känna mig vacker eftersom då skulle JAG framställas som vacker som jag inte gör i dagens samhälle. Median har en extremt negativ påverkan på ungdomar och det har lett till att många först och främst i tonåren blir anorektiker. Ni vet säkert vad sjukdomen innebär, men jag drar det snabbt. Anorexi är en sjukdom som gör så att man blir besatt av sin vikt, man tränar och struntar i att äta för att gå ner i vikt. Man blir aldrig nöjd och ser aldrig att man håller på att bli underviktig, man svälter sig själv.
Hur som helst så har det ökat drastiskt under de senaste åren, för det är så median framställer en ”vacker” tjej. Att man ska vara smal, ibland väldigt smal. De flesta som är modeller är smala naturligt, alltså har det i sitt DNA, medan vissa tränar för det. Det är inte modellernas fel att reklamerna tolkas som de gör, det är medians fel.
Det som jag tycker också är extremt intressant är då man använder olika redigerings program för att förändra bilder. För att få bilderna mer ”perfekta” enligt idealen, så använder man sig ofta av olika program som Photoshop för att ändra folks utseende! Man slätar ut den redan vackra hyn, man förlänger benen, drar in midjan, förminskar låren o.s.v. Modeller som ses som ”perfekta”, ändrar man PÅ ÄNDÅ?! Alltså, det är ju helt sjukt! Varför ändrar man något som redan anses som ”perfekt”?! Tydligen så tycker man väl att modellerna inte är tillräckligt fina. Något som jag skulle tycka var okej var om man bara ändrade ljus och höll allt naturligt, men idag så är inget naturligt.
Jag tycker att alla ska försöka se det vackra i sig själva, även fast jag har svårt att göra det ibland. Alla är vi vackra på vårat eget unika sätt. Även fast kanske modellen på pelaren inte ser ut som dig så behöver du inte vara ful för det. Vi är alla födda olika, vissa korta, vissa långa. Låt inte utseendefixeringen trycka ner dig, du är fin precis som du är.
NÄR DU PRATAR VERKAR DU JÄTTEDUM, OCH DU ÄR ALLDELES FÖR UNG
Jag ska iväg nu, men vi hörs senare. Det är inget speciellt eller så, ska bara upptäcka the real world! Nej men, jag ska försöka sluta skriva på engelska hela tiden, blir så misslyckat! Epic fail!
december 2009
Salem al Fakir
Salems musik gör mig alltid happy. Yes, I writing on english sometimes. You can stop to read my blog if you have problem with that. ;)
It's time to say good bye (Det är inte bara Salem som sjunger så, jag skriver så!)
CHEYEN IS THE NEW
Jag fick ett sött mejl på gosupermodel idag. Ganska häftigt att till och med gosupermodelbrudar vet vem jag är...;) Nej, jag ska inte säga någonting eftersom att jag är en såkallad gosupermodelbrud själv.
Ni vet att jag älskar beundrarmejl! Jag får runt 5-10 mejl ifrån er i veckan - men det varierar självklart - men de flesta mejlen handlar om att ni vill ha en bloggdesign faktiskt. ^^ Mejladressen är [email protected] om ni vill mejla. Älskar fanpics också.
Förresten... Jag ska göra en helt ny bloggdesign! Det kommer att ta jäkligt lång tid att göra den, men eftersom att i princip ingenting fungerar eller är som det ska på denna bloggdesignen gör jag en ny helt enkelt! Dock kommer jag att lägga ut stilmallen och kodmallarna till denna bloggdesignen så att ni kan kopiera den om ni vill!
Puss.
Jag älskar...
Ni älskar mitt ansikte, jag ser helt uttråkad ut. :( Ska förresten börja lägga ut mer fina bilder nu.
Elin då
Elin @ gosupermodel
Elin är för söt. Jag är glad att hon ska hjälpa mig med min nya klubb, hon är rolig och jag är mer serious. Sandra kanske också hjälper till, beror på hennes sommarplaner... De är inte färdiga än.
Idag ska jag laga tacos till pappa, själv. Vi får se om maten blir ätbar. Kanske.
Puss och kyss
Stockholm tur och retur
Stockholm var fint.
Resan började med att gå upp klockan 04:25. Jag var först uppe i familjen, längtade så mycket efter att resa iväg. Jag väckte mamma och pappa, och mamma sa "jag trodde att du var sjuk eller så". Tydligen hade hon helt glömt bort att vi skulle resa iväg...
Vi tog morfars bil som vi hade fått låna ner till stationen. Vi väntade i kanske tio minuter, sedan kom tåget. Vi satte oss på tåget och var trötta allihopa. Efter 21 minuter var vi framme i Jönköping, där vi skulle byta tåg. Ett silvrigt X2000 rullade in på stationen, trots att det bromsade tyckte jag att det gick jättefort.
Vi intog våra platser på tåget, tysta avdelningen och plats med bord. När vi hoppade på tåget i Jönköping satt det bara en till människa i den tysta avdelningen, så jag och mina föräldrar pratade på ganska mycket ändå. Ju längre det gick under resans gång fick vi bli tystare och tystare. Till slut vågade man knappt lyfta läskburken från bordet längre, haha...
Resan till Stockholm tog drygt 4 timmar, men eftersom att resan hade varit väldigt billig var det värt det. När vi kom fram till Stockholm låste vi in den största resväskan i ett förvaringsskåp och vi köpte också SL-kort. Sedan letade vi reda på tunnelbanan, och invigde våra SL-kort! Vi åkte till Fridhemsplan. Utanför tunnelbanestationen hittade vi Pressbyrån och köpte fika. Sedan gick vi ut och fikade - på stående fot. Efter det letade vi efter en busshållplats. Till slut hittade vi en som gick åt rätt håll. Jag kände mig lite smått stressad när jag tänkte på att åka buss, för jag gillar det inte. Jag kände att fikat höll på att komma upp och jag spydde i det mest avskilda hörnet vid Fridhemsplanen. Jag började gråta och upprepade hela tiden "folk tror säkert att jag är en alkoholist!" Sedan var det bara för oss att gå tillbaka till busshållplatsen och invänta nästa buss. Aja, bussturen gick bra och vi hittade till Riksarkivet i Marieberg. Där pratade mamma med någon man som jobbade där om vilka dokument hon ville ha in i salen, och jag och pappa pratade men en yngre kille som jobbade där. Han gav oss tips på vilka affärer och cafeér som var värda att besöka.
Vi var på Riksarkivet i 3 timmar ungefär. Jag löste sudoku och läste ut en hel bok - "En spricka i kristallen" av Cecilia von Krusenstjerna. Läsvärd bok! Jag tycker att arkivet är jättemysigt, tyst och lugnt och det är precis lagom varmt där. Jag skulle kunna spendera en heldag där. Tystnaden är helt otrolig.
Efter arkivet var det dags att ta sig tillbaka till Cityterminalen. Vi åkte buss, och vi kom utanför Centralen. Dock visste vi inte hur vi skulle komma in, det var lite jobbigt. Vi såg studenter som åkte förbi på flak - studentfirandet var lite annorlunda i Stockholm än där jag bor om vi ska säga så. Hög musik, låtar som "När vi gräver guld i USA" och "dance with somebody", lättklädda människor, öl i mängder och bad i fontäner... Vilket studentfirande! Pappa fick inte GPS:en i mobilen att ladda, så vi fick fråga en människa hur man kom in på Centralen. Han förklarade, och efter att ha gått där inne och virrat runt lite hittade vi ut, till en buss till Gröna Lund. Vi hoppade på bussen, var i princip bara vi på den. Trafiken var helt uppstoppad pågrund av allt studentfirande. Vid nästa busshållplats hoppade det på några fler personer, men bussen rörde sig knappt framåt så de flesta på bussen hoppade ur för att hitta en annan buss eller för att gå - men vad skulle vi göra, liksom? Det skulle tagit lika lång tid för oss att hitta en annan buss som att sitta kvar i den bussen vi var i, så vi stannade kvar. Studenterna badade i fontänen vid Sergels torg och musiken bara dånade. Vi hade ett studentflak framför oss, men sedan tog det en annan väg än bussen och vid fyratiden var vi framme vid Gröna Lund. Mamma och pappa tog ut pengar i bankomaten innan vi gick in på Grönan. Det första vi gjorde var att leta efter ett matställe, det fick bli ett ställe där det fanns pizza och annat gott. Vi tog pizza alla tre, jag tog en tacopizza. Pizzan var god.
Jag och mamma gick på toaletten efter vi ätit, pappa väntade utanför. Sedan köpte vi åkbiljetter, 20 stycken. Jag och mamma åkte Spöktåget. Den var faktiskt lite läskig, haha. Det kändes som att dinosaurierna skulle äta upp än. Jag och mamma skrek och skrattade, jätteroligt var det! Pappa ville gå in i Lustiga huset.. Han visste hur man skulle göra allting, själv kunde jag inte ens klättra uppför trappstegen i början. Jag fick ta den branta trappan, inte för att den var enklare... Lustiga huset var enligt mig ingen höjdare, möjligtvis att åka nerför den flygande mattan i slutet. Jag tycker bättre om bergodalbanor. Annars gick vi in i Skrattkammaren och jag och pappa åkte även Spöktåget. Jag hade gärna åkt mer fartfyllda attraktioner, men det känns så dumt att åka själv... Jag älskar speglarna i Skrattkammaren som gör att man ser lång och smal ut! I like it.
Vi såg massor av personer med färgglada hattar på Gröna Lund... Mestadels i rosa och grönt, men även i silver och guld. Jag tycker att hattarna var jättefina, och ville absolut köpa en sådan. Vi gick runt och letade en stund, men hittade inga hattar i butikerna. Då frågade mamma en som jobbade på Gröna Lund var man fick tag på sådana hattar. Vi fick svaret att man vinner hattarna i spelen, så vi gick och letade efter spel där man kunde vinna hattar. Vi hittade ett spel, där man fick en hatt när man spelat tre gånger. Pappa fick spela, och den rosa hatten blev min! Jättesnygg.
Jag och mamma spelade på lite gosedjur, vi vann dock inget. Vi gick till ett ställe där alla fick vinst, man fick välja en påse för 40 kr med ett gosedjur i. Jag valde en röd påse med en hund i, den var så söt! Vi köpte popcorn och satte oss vid Lustiga huset och skrattade åt människor när de skulle ta sig upp för de konstiga trappstgen där. Jag älskar verkligen Gröna Lund, så mycket mysigare än Liseberg. Vid halv sju, sjutiden lämnade vi Gröna lund och tog bussen tillbaka. Bussen var helt full. Busschauffören sa någonting om att det var en demonstration vid Israels ambassad, och sedan sa han någonting mer som vi inte hörde. Vi såg en polisbil, och en i bussen sa någonting om "skottlossning". Bussen fick köra en annan väg. Nu var trafiken lugnare än tidigare då vi skulle till Gröna Lund.
När vi kom till Centralen hämtade vi ut väskan och sedan gick vi ner dit pendeltågen kommer. Där var det mycket folk, och tågen var försenade. Det hade varit något fel, så tågen stod stilla eller något. Någon sa också någonting om "att det varit något självmord". Jag började skaka lite lätt i benen, ville till hotellet och läsa texttv:n. Jag var rädd för att någon som jag känner hade begått självmord... Inte för att jag vet vem det skulle vara, men rädd var jag.
Tåget kom några minuter efter ordinarie avgångstid, och resan till Sollentuna gick bra. Sollentunas nya centrum hade blivit helt förändrat sedan förra gången vi var där, för några år sedan. Vi gick genom köpcentrumet för att komma till Scandic Star. Scandic Star är det finaste Scandic i hela Sverige av dem som jag har bott på. Detta var tredje gången jag bodde på Scandic Star i Sollentuna. Vi fick bo på tredje våningen. Vi hade badkar också, jippie! Fast det var bara pappa som badade. På texttv:n stod det att några som jobbat vid rälsen hade blivit påkörda, så det var inte självmord alltså. Läskigt ändå... Jag och mamma drack kaffe och cappuccino och tittade på finalen av Talang 2010. Vi åt några kanelmuffins också, smakade helt okej. Gott&Blandat fanns självklart vid vår sida. Efter Talang 2010 blev det dags för Modern Family, så roligt! Sedan... Var det dags för att sova. Och så var denna fantastiska dag i Stockholm/Sollentuna slut.
Nästa morgon vaknade vi av att tågen som gick utanför fönstret, Arlanda express-tågen går riktigt fort! Vi gjorde oss i ordning lite snabbt och sedan gick vi ner och åt frukost. Hotellfrukost är verkligen jättegott, det är särskilt gott med melon och riskakor - det är inte sådant som man brukar äta hemma till frukost. Efter att vi ätit frukost gick vi upp till hotellrummet igen och började plocka ihop våra saker. Cirka 09:15 lämnade vi hotellrummet och checkade ut. Våra SL-kort gick ut någon gång runt 09:30, så vi skyndade oss för att inte behöva köpa biljetter till tåget, det hade kostat runt hundra kronor och de pengarna kunde vi till andra saker. Vi tog tåget in till Stockholm och låste in väskan i ett förvaringsskåp, och min hatt från Gröna Lund så att den inte skulle gå sönder. Sedan gick vi förbi Riksdagshuset och ner till Gamla stan. Gamla stan har mysiga butiker, mycket souvenirbutiker. Vi fortsatte upp mot Tyska kyrkan, där var en grupp med tyska människor och en tysk guide. Vi gick vidare upp till Storkyrkan. Det skulle kosta runt 100 kr för oss allihopa att gå in, och så intresserade var vi inte av kyrkan... Vi gick runt och tittade lite på olika saker, kommer dock inte ihåg namnen på allting. Men Stockholm är verkligen fint! Sedan köpte jag en kjol på Rockzone för 120 kr, tror jag att det var. Man fick två stycken kjolar för 200 kr, men jag kunde inte bestämma mig för en andra kjol så det blev bara en. Vi gick till Sergels torg och satte oss på en bänk, för pappa ville vila fötterna. Jag och mamma kände oss fortfarande pigga så vi gick in i ett bageri där och köpte frallor som vi skulle ta med oss hem. Det fanns jättefina tårtor där och det luktade gott. Man blev hungrig av att vara där och vi kände oss sugna på mat. Då var klockan runt halv elva.
Vi satt och vilade en stund på bänken, efter det ville jag och mamma till H&M. Jag var ute efter en tröja till skolavslutningen, men jag hittade ingen snygg tröja där. Jag hittade skor i alla fall, guldiga sandaler. När vi var klara inne på H&M gick vi till Burger king och åt. Det var ganska mycket folk där, men ändå helt okej. Jag tog med mig en Burger king-krona därifrån, fin var den! (Och den passar perfekt i mitt rum...)
På eftermiddagen var vi inne på Rio och köpte en tröja till skolavslutningen till mig. Jag köpte peace-örhängen i silver på Ur&Penn och mamma köpte jeansjacka och tunika på Kappahl. Efter några timmars shopping var vi alla trötta och gick tillbaka till Centralen. Där var det Stockholm marathon. Mamma tyckte att det var jätteroligt, så hon stod längst fram och hejade. Jag och pappa var däremot inte lika intresserade, utan satte oss på en stenbänk längre bak. Vi var där i en och en halv timme ungefär, sedan gick vi in på Centralen och gick på toaletten, hämtade väskan ur förvaringsskåpet och köpte glass. Sedan gick vi ner till perrongen där tåget skulle komma. Vi behövde inte vänta så länge. Det var mycket folk som skulle med, tåget var nästan fullsatt. Den här gången satt vi inte i den tysta avdelningen, utan i en vanlig avdelning med bord. Jag tycker bättre om att sitta i vanlig avdelning, för där kan man prata mer och det är roligt att lyssna på andra människors samtal.
Det var jobbigt att lämna Stockholm, en stad med så mycket rörelse och händelser. När tåget rullade mot Södertälje gjorde det ont i hela min kropp. Framför oss hade vi en resa till Skövde, och sedan byte mot vår hemort. Resan gick bra, fast vi var väldigt trötta. En rolig händelse var att det var stopp på ett ställe i cirka en kvart, och en som satt på andra sidan gången om oss gick då ut och tog luft. Sedan gick tåget iväg - och han hade inte kommit tillbaka. Kanske inte så roligt för honom...
I Skövde fick vi sitta och vänta i runt 20 minuter. Då såg jag ett nattåg rulla in och minnerna från Åre 2009 ploppade fram i min hjärna. Just då hade jag gjort vad som helst för att få åka med det där blå-svarta tåget... Tanken på nattåg gör mig alltid varm inombords.
Vi var vid vår slutstation 19:39. Då hämtade morfar upp oss och skjutsade oss hem. Hemma väntade en hungrig kanin, tråkig post och en lugn gata med inte en människa ute. Det var konstigt att komma hem till tystnaden när man bara några timmar tidigare varit i en fartfylld och rolig stad. Jag älskar Stockholm. Jag tror att man behöver komma till en stad med mer tempo ibland, om man inte redan bor där.
Långläsning imorgon
Er Chey är snart tillbaka. Pigg, glad, fein.
Eh. My own life
BRB (be right back, hehe)
Jag är världens största bloggerska
Nej, det gör jag inte. Jag vet att jag är Sveriges största bloggare. Chilla läget, så är det. Men vad tror du egentligen? Jag är Cheyen och om du inte förstår min humor är min blogg kanske ingenting för dig... Eller alla andra. Jag har hellre två stycken läsare som förstår min humor än tjugotusen läsare som sprider falska rykten om mig... Men okej: Jag har inte Sveriges största blogg - jag har världens största blogg. Ok?
(Jag kom precis på hur fult "ok" låter... Som när en lärare inte är nöjd med ens arbeten.)
Hjälp med skolavslutningsklänning
Som ni vet är jag en person som inte stressar upp mig när det gäller skolavslutningar, klassfoton och dylikt. Dock måste jag handla en klänning/kjol i helgen att ha på mig på skolavslutningen. Jag vill inte betala mer än 500 kr för en klänning som jag bara kommer använda då och då för att den alltid kommer att förknippas med just skolavslutningen 2010.
Jag ska leta efter en klänning i Stockholm, men jag behöver er hjälp! Hur ska en bra klänning se ut? Ser den rödvita klänningen från Gina tricot (på bilden över) för vardaglig ut? Själv tycker jag att den är fin, men jag vill höra era åsikter! Länka gärna till bra hemsidor med kort leveranstid - jag behöver smycken och skor också! Help me!
I CAN'T FLY, BUT I CAN FLOAT
(Skriver mer senare, lite stressad)
Vet inte
MARKUS KRUNEGÅRD
ONE TWO THREE
Hej! Första juni idag då. :)
Hur har ni spenderat er dag? Själv har jag varit i skolan. Frisbee på idrotten (vilken överraskning...), sista mattelektionen för i år och Huckleberry Finn på svenskan. Fin, slapp, lugn dag! Wihoo!
Jag har tänkt på en sak... När jag inte har några läxor att göra känner jag mig uttråkad. Tiden går jättesakta för mig utan läxor. När jag har läxor går klockan från 16:00 till 17:30 på fem minuter... Enligt mig alltså. Så nu har jag hur mycket tid som helst, och vad sjutton ska jag göra med den tiden!?! Bli bättre på att twittra, kanske?
Förresten, 1 juni som sagt! Vet ni vad som hände för två år sedan? Då blev jag och världens bästa playboyfjortis bästa vänner på gosupermodel (respekt...)!
Gammal bild...
