Jag ska sluta blogga
Jag ska sluta blogga och detta är ett beslut som jag har tagit helt själv. Läs innan du kommenterar.
Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Det är därför jag inte har bloggat så mycket den senaste tiden, för jag har funderat på det här. Det har varit ett svårt beslut för mig att fatta, men jag har kommit fram till att ni inte ska få ta del av mitt liv längre. Jag tycker att det känns konstigt och fel att ni läser privata saker om mig - jag har haft ångest över det och att bli mindre och mindre privat är ingenting jag vill. Jag mår dåligt över att veta att vem som helst kan läsa vad jag skriver, kopiera mina bilder, skratta åt mig och kommentera elaka saker anonymt. Dessutom vet jag att några personer jag inte vill ska läsa bloggen läser den, och de personerna behöver inte få reda på mer information om mig - var jag befinner mig och så vidare.
Jag har lärt mig mycket av att vara en så här ung bloggerska. Även fast jag är en "IQ-befriad tjej med rosa läppglans som inte ens vet i vilket landskap hon bor" (fick en sådan kommentar för ett snart ett år sedan) har jag utvecklat mina tankar, känslor och jag har också blivit bättre på att skriva rent. När jag började blogga var jag en liten 13-åring som precis hade upptäckt att hon kunde göra vad som helst, bara hon verkligen ville det. Jag var kaxig när jag började blogga, jag är medveten om det. Jag var dryg och försökte att vara som andra bloggerskor, som blivit kända. Mitt huvudsakliga mål i livet var då att bli Sveriges största bloggerska. Den drömmen finns fortfarande kvar någonstans i bakhuvudet, men den är inte lika stark längre. Jag har insett hur svårt det är blogga bra, hur mycket tid det tar. Tur att bra bloggar som KENZA och Stinalee finns!
Jag började blogga på morgonen innan skolan. Jag skrev kanske 2-3 inlägg innan jag cyklade iväg till skolan. Jag åt ibland mindre frukost och gick upp tidigare för att hinna blogga och lägga in bilder. Jag struntade i att läsa tidningen för att blogga, jag var helt besatt. Jag fick mycket migrän den hösten för att bloggandet tog upp mitt liv. Jag koncentrerade mig inte lika bra i skolan, och varje gång jag fick tillgång till en dator under skoltid försökte jag försiktigt logga in på www.blogg.se, skriva ett kort blogginlägg och sedan snabbt stänga ner rutan när läraren kom in i datorsalen. Men egentligen - vem bryr sig om att jag skriver "Hej, jag har SO och hinner inte blogga mer nu"? Jag gjorde allt - allt - för att försöka nå min dröm som toppbloggerska.
Jag la upp mycket bilder på mig själv, även fast jag till viss del ville vara anonym i bloggen. Jag gav aldrig ut mitt riktiga namn för att kunna behålla min roll som anonym. Cheyen och Lolli var mina två alias.
Det fungerar inte att kalla sig själv för anonym och sedan lägga upp bilder på sig själv - det har jag lärt mig. Vem som helst som känner mig ser ju att det är jag på bilderna, även fast jag spärrar upp ögonen och putar med läpparna, tar bort hårspännet ifrån håret och drar in magen på bilderna. Jag drömde om större läppar, större ögon, smalare lår och att kunna köpa dyra märkeskläder. Förresten - jag har aldrig drömt om det. Det var Cheyen som drömde om det. Jag tittade på dyra klänningar och föreställde mig att jag skulle gå i en klänning för 10 000 kr på en gala för berömda bloggerskor.
Den här drömmen hade kunnat bli verklighet... Men i början av december kom jag fram till att bli en stor bloggerska inte var någonting för mig. Jag mådde dåligt över att blogga, "jag är ju inte tillräckligt snygg så jag kommer ändå aldrig bli något". Tankarna om att jag bara var en vanlig tjej som försökte spärra upp ögonen för at se mig vackrare ut besvärade mig egentligen aldrig. Det kanske låter som att "shit, har den där tjejen inget självförtroende och ingen självkänsla, eller?" men så var det inte alls. Mitt självförtroende och min självkänsla har aldrig varit högre än så här, bitches. ;) Kände mig bara tvungen.
Jag har fått en del erbjudanden i och med att bloggen växte sig större. Min i och med att jag ville vara lite halvanonym nekade jag alla. "Eh, en artikel, skämtar du? Jag vill ha ett uppslag om mig." Ni som läser detta tycker säkert att jag var jättebitchig, men så är det inte. Jag var alltid noga med att alla tog mig och min attityd på rätt sätt, om alla betraktade mig som en bitch var det ingen mening med att behålla min attityd. Men jag vill också att ni ska veta att jag tackade snällt för erbjudandet, jag visste att jag var tvungen att behålla en hemlighetsfull identitet men fortfarande vara en trevlig bitch. Jag betrakar mig fortfarande som en trevlig bitch.
När mina kompisar pratar om sina amatörbloggar kan jag inte låta bli att flina lite lätt. "Men du då, ska inte du skaffa en blogg?" frågar de mig. Jag brukar ju ofta vara först med saker och ting, men den här gången... Är jag snarare sist. Enligt dem. Och när jag svarar "nej, jag tror inte att jag hinner med en blogg just nu" känner jag mig lättad över att de inte vet om att jag har en blogg. Pressen skulle öka på mig då, att uppdatera och skriva saker som de vill höra, "åh, du nämnde mig i din blogg!". Jag vill inte ha det så.
När jag kallar mina kompisars bloggar för "amatörbloggar" menar jag inte att jag är bättre, jag menar att jag är någon nivå över dem. De har precis lärt sig hur man gör en header själv, när jag börjar dra igång en gratis design-blogg. Alla människor är på olika nivåer i olika lägen. I det här fallet är jag över dem. Egentligen handlar bloggandet om makt, att växa sig större och större. Jag ska försöka bli av med känslan av makt genom att gå vidare.
Så här är det:
- Jag kommer att sluta blogga inför er. Jag har fortfarande chansen att bli den toppbloggerskan jag vill bli, men jag behöver inte bli det nu. Jag kommer att lösenordskydda denna bloggen och fortsätta blogga för mig själv.
- Jag kommer komma tillbaka till hösten. Antingen på denna bloggen eller på en ny blogg, vi får se! Dock tror jag att det blir på denna bloggen.
- Jag kommer att bli mer privat när inte ni kan läsa vad jag skriver. I höst kommer det att bli roligt för er att läsa om mina sommarmånader, haha! Jag kan lova er över 50 stycken fail_pics. Yeah.
Jag älskar er. Ni är mina älskade läsare och när jag skriver detta har jag tårar i ögonen, för jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka alla er. Jag vill inte göra det här, men jag är tvungen för mitt eget bästa. Om jag ska kunna utvecklas som människa kan jag inte ha en blogg som tvingar mig att göra si och så.
Nu låter det som att jag hatar att blogga, men så är det inte. Jag älskar bloggen - den är en del av mig - men ibland måste man ge upp saker man älskar under en period i livet. Ni vet att jag kommer tillbaka, jag har ju ändå bloggat sedan 2007 typ - och jag ger inte upp så enkelt. Jag är fortfarande Cheyen och jag har fortfarande en amazing, awesome blogg vid namn http://chey.blogg.se. Jag älskar att kommentera andra människors inlägg med stora bokstäver, CHEYEN och jag älskar att få fina kommentarer och mejl av er - men just nu funkar inte det här.
Usch, vad svårt det är att avsluta ett inlägg. Speciellt detta inlägget. Jag skulle kunna babbla på i flera timmar till, och nu sitter jag och gråter. Nej, fan - nu får jag ta och avsluta det här inlägget och sätta på Spotify. Kent vore nog passande att lyssna på nu. Eller Hardcore Superstar.
Tack för allt.
/Cheyen
Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Det är därför jag inte har bloggat så mycket den senaste tiden, för jag har funderat på det här. Det har varit ett svårt beslut för mig att fatta, men jag har kommit fram till att ni inte ska få ta del av mitt liv längre. Jag tycker att det känns konstigt och fel att ni läser privata saker om mig - jag har haft ångest över det och att bli mindre och mindre privat är ingenting jag vill. Jag mår dåligt över att veta att vem som helst kan läsa vad jag skriver, kopiera mina bilder, skratta åt mig och kommentera elaka saker anonymt. Dessutom vet jag att några personer jag inte vill ska läsa bloggen läser den, och de personerna behöver inte få reda på mer information om mig - var jag befinner mig och så vidare.
Jag har lärt mig mycket av att vara en så här ung bloggerska. Även fast jag är en "IQ-befriad tjej med rosa läppglans som inte ens vet i vilket landskap hon bor" (fick en sådan kommentar för ett snart ett år sedan) har jag utvecklat mina tankar, känslor och jag har också blivit bättre på att skriva rent. När jag började blogga var jag en liten 13-åring som precis hade upptäckt att hon kunde göra vad som helst, bara hon verkligen ville det. Jag var kaxig när jag började blogga, jag är medveten om det. Jag var dryg och försökte att vara som andra bloggerskor, som blivit kända. Mitt huvudsakliga mål i livet var då att bli Sveriges största bloggerska. Den drömmen finns fortfarande kvar någonstans i bakhuvudet, men den är inte lika stark längre. Jag har insett hur svårt det är blogga bra, hur mycket tid det tar. Tur att bra bloggar som KENZA och Stinalee finns!
Jag började blogga på morgonen innan skolan. Jag skrev kanske 2-3 inlägg innan jag cyklade iväg till skolan. Jag åt ibland mindre frukost och gick upp tidigare för att hinna blogga och lägga in bilder. Jag struntade i att läsa tidningen för att blogga, jag var helt besatt. Jag fick mycket migrän den hösten för att bloggandet tog upp mitt liv. Jag koncentrerade mig inte lika bra i skolan, och varje gång jag fick tillgång till en dator under skoltid försökte jag försiktigt logga in på www.blogg.se, skriva ett kort blogginlägg och sedan snabbt stänga ner rutan när läraren kom in i datorsalen. Men egentligen - vem bryr sig om att jag skriver "Hej, jag har SO och hinner inte blogga mer nu"? Jag gjorde allt - allt - för att försöka nå min dröm som toppbloggerska.
Jag la upp mycket bilder på mig själv, även fast jag till viss del ville vara anonym i bloggen. Jag gav aldrig ut mitt riktiga namn för att kunna behålla min roll som anonym. Cheyen och Lolli var mina två alias.
Det fungerar inte att kalla sig själv för anonym och sedan lägga upp bilder på sig själv - det har jag lärt mig. Vem som helst som känner mig ser ju att det är jag på bilderna, även fast jag spärrar upp ögonen och putar med läpparna, tar bort hårspännet ifrån håret och drar in magen på bilderna. Jag drömde om större läppar, större ögon, smalare lår och att kunna köpa dyra märkeskläder. Förresten - jag har aldrig drömt om det. Det var Cheyen som drömde om det. Jag tittade på dyra klänningar och föreställde mig att jag skulle gå i en klänning för 10 000 kr på en gala för berömda bloggerskor.
Den här drömmen hade kunnat bli verklighet... Men i början av december kom jag fram till att bli en stor bloggerska inte var någonting för mig. Jag mådde dåligt över att blogga, "jag är ju inte tillräckligt snygg så jag kommer ändå aldrig bli något". Tankarna om att jag bara var en vanlig tjej som försökte spärra upp ögonen för at se mig vackrare ut besvärade mig egentligen aldrig. Det kanske låter som att "shit, har den där tjejen inget självförtroende och ingen självkänsla, eller?" men så var det inte alls. Mitt självförtroende och min självkänsla har aldrig varit högre än så här, bitches. ;) Kände mig bara tvungen.
Jag har fått en del erbjudanden i och med att bloggen växte sig större. Min i och med att jag ville vara lite halvanonym nekade jag alla. "Eh, en artikel, skämtar du? Jag vill ha ett uppslag om mig." Ni som läser detta tycker säkert att jag var jättebitchig, men så är det inte. Jag var alltid noga med att alla tog mig och min attityd på rätt sätt, om alla betraktade mig som en bitch var det ingen mening med att behålla min attityd. Men jag vill också att ni ska veta att jag tackade snällt för erbjudandet, jag visste att jag var tvungen att behålla en hemlighetsfull identitet men fortfarande vara en trevlig bitch. Jag betrakar mig fortfarande som en trevlig bitch.
När mina kompisar pratar om sina amatörbloggar kan jag inte låta bli att flina lite lätt. "Men du då, ska inte du skaffa en blogg?" frågar de mig. Jag brukar ju ofta vara först med saker och ting, men den här gången... Är jag snarare sist. Enligt dem. Och när jag svarar "nej, jag tror inte att jag hinner med en blogg just nu" känner jag mig lättad över att de inte vet om att jag har en blogg. Pressen skulle öka på mig då, att uppdatera och skriva saker som de vill höra, "åh, du nämnde mig i din blogg!". Jag vill inte ha det så.
När jag kallar mina kompisars bloggar för "amatörbloggar" menar jag inte att jag är bättre, jag menar att jag är någon nivå över dem. De har precis lärt sig hur man gör en header själv, när jag börjar dra igång en gratis design-blogg. Alla människor är på olika nivåer i olika lägen. I det här fallet är jag över dem. Egentligen handlar bloggandet om makt, att växa sig större och större. Jag ska försöka bli av med känslan av makt genom att gå vidare.
Så här är det:
- Jag kommer att sluta blogga inför er. Jag har fortfarande chansen att bli den toppbloggerskan jag vill bli, men jag behöver inte bli det nu. Jag kommer att lösenordskydda denna bloggen och fortsätta blogga för mig själv.
- Jag kommer komma tillbaka till hösten. Antingen på denna bloggen eller på en ny blogg, vi får se! Dock tror jag att det blir på denna bloggen.
- Jag kommer att bli mer privat när inte ni kan läsa vad jag skriver. I höst kommer det att bli roligt för er att läsa om mina sommarmånader, haha! Jag kan lova er över 50 stycken fail_pics. Yeah.
Jag älskar er. Ni är mina älskade läsare och när jag skriver detta har jag tårar i ögonen, för jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka alla er. Jag vill inte göra det här, men jag är tvungen för mitt eget bästa. Om jag ska kunna utvecklas som människa kan jag inte ha en blogg som tvingar mig att göra si och så.
Nu låter det som att jag hatar att blogga, men så är det inte. Jag älskar bloggen - den är en del av mig - men ibland måste man ge upp saker man älskar under en period i livet. Ni vet att jag kommer tillbaka, jag har ju ändå bloggat sedan 2007 typ - och jag ger inte upp så enkelt. Jag är fortfarande Cheyen och jag har fortfarande en amazing, awesome blogg vid namn http://chey.blogg.se. Jag älskar att kommentera andra människors inlägg med stora bokstäver, CHEYEN och jag älskar att få fina kommentarer och mejl av er - men just nu funkar inte det här.
Usch, vad svårt det är att avsluta ett inlägg. Speciellt detta inlägget. Jag skulle kunna babbla på i flera timmar till, och nu sitter jag och gråter. Nej, fan - nu får jag ta och avsluta det här inlägget och sätta på Spotify. Kent vore nog passande att lyssna på nu. Eller Hardcore Superstar.
Tack för allt.
/Cheyen
Kommentarer
Trackback
