Cheyen

Men jag kan inte det här. Men jag vill inte det här. Jag orkar inte försöka. Visst hör ni de här meningarna varje dag?

Vi kan, vi vill, vi orkar. Det som är problemet är att andra har försökt hjärntvätta oss med att vi inte kan, att vi är trötta och inte orkar och att det inte ens är någon idé att försöka - vi kan ju det inte. Vi har blivit hjärntvättade av svaga människor som mår dåligt över att de inte kan någonting. Visst känns det bättre om någon annan kan det lika dåligt?
Vi blir hjärntvättade varje dag, och hur ska det egentligen gå nu när lärarna ska ge omdömen till eleverna redan i första klass? Då kommer ju de små ettorna (som för övrigt mest springer runt och leker på dagarna), redan när de är så små få veta att de inte kan, att de inte duger, att de är dåliga på att skriva/läsa/räkna. Är det här verkligen rätt?
När jag gick i 5:an så sa min engelskalärare till mig att nu kan man inte tro att man är bra på allting längre. Jag har jättebra självförtroende och har alltid haft det. På utvecklingssamtalen brukar jag köra med frasen "det går bra med allting!" och så ett stort leende. Jag är duktig i skolan och ligger bra till i alla ämnen. Därför blev jag lite rubbad när denna engelskaläraren sa det här till mig, plus att engelska verkligen inte är mitt favoritämne.
Vad är det för fel med att tro att man är bra på allting? Visst, det kanske låter lite skrytsamt möjligtvis. Men det är väl bättre att intala sig själv att man är bra på allting än att gå och deppa ihop över att man inte kan någonting?  

Och du, min förra engelskalärare - hoppas du har läst det här och verkligen förstår vem jag är, att det är dig jag menar och att jag faktiskt är en väldigt bra person som inte säger vad du heter här. Tacka mig.
Kramar från er Lollichey