Cheyen

Jag minns dagen då vi träffades. Vi var kanske...5 år? Eller ja, eftersom att du är född på hösten så var du nog 4 år. Och jag 5 år. Jag är född tidigt på året.
Jag gick över gatan med pappa tryggt intill. Jag såg dig, din mamma och din lillebror. ”Hej”, sa pappa. Och så frågade han om jag kunde få leka med dig. Det fick jag. Jag blev ivrig och glad och gick in i mitt egna hus och hämtade min dockvagn. Du hade redan din dockvagn ute. Vi gick iväg längst gatan, med varsin dockvagn. Du pratade en massa men jag hörde inte vad du sa. Du pratade väldigt otydligt och jag nickade bara och sa ”ja” på några ställen här och där. Det var den dagen vi blev vänner.

Egentligen så var det hela ganska så knäppt. Bara för att man bor granne med en jämnårig tjej så betyder inte det att man ska vara vänner. Egentligen var jag inte särskilt lik den här tjejen, men vi blev vänner ändå för att... Vi bodde nära varandra varannan vecka, när du var hos din mamma.

F-klassen nästa. Jag skulle inte ha gått i din klass från början. Jag skulle ha gått i en mycket finare skola i utseendet, kanske 10 meter bort från den skolan jag faktiskt gick i. Jag gick i samma klass som dig och du och jag var bästa vänner. Det var du och jag mot världen och vi släppte knappt in någon annan i vår värld. Det var du, jag och världen.
Jag har så många minnen med dig. Vi umgicks ett tag med en tjej som inte var bra för oss. Ena stunden blev jag utanför och nästa stund du. Det var bäst när ingen av oss umgicks med henne, men hon betraktades som cool och vi vill vara coola, du och jag. En gång tog hon skaftet på en spade och höll under min hals. Det var som om hon ströp mig då. En annan gång sa hon att jag och hon bara kunde vara vänner om hon fick låna datorspel av mig. Jag gick till lekplatsen några meter bort och grät. Då kom du, min bästa vän och tröstade mig. Men sedan så lånade jag ut ett spel till tjejen som inte var bra för oss ändå. Jag har fortfarande inte fått tillbaka spelhäftet från henne.
Som tur var flyttade denna tjejen efter ett tag. Det är jag glad för. Hon var inte bra för oss.

Minns du när vi gick i F-klassen och försiktigt frågade fröken om vi fick gå på toaletten? Vi gick nerför de långa, böljande trapporna till första plan och gick förbi fritids ”runda matta”. Vår klasskompis, en kille följde också med oss. Det fanns tre bås inne på toaletten. Jag tog ett, du tog ett och killen tog ett. Det var sådana där öppna bås så man kunde höra precis vad de andra gjorde...Jag pruttade och killen frågade vem det var. Jag sa att det inte var jag, likaså min bästa vän. Till slut kom det ändå fram att det var jag, men vad spelade det för roll?!?
Och när vi ändå pratar om toalettbesök och dylikt så visste jag alltid när du var kissnödig. Då satt du med benen i en speciell ställning och liksom hoppade upp och ner. Jag kunde alltid se när du satt där i sanden vid lekparken och behövde gå på toaletten.

Den första jag onanerade med tillsammans var du. Eller ja, när vi var så små (6-7 år kanske) räknades det nog inte som onani. Men nu skulle det garanterat göra det.
Gungställningen var röd och låg en bit ner på vår gata. Mina föräldrar kunde hålla koll på oss därifrån. Du klättrade uppför metallställningen och klättrade upp där gungorna var fästa och satt där. Jag gjorde aldrig det, för mina föräldrar skulle blivit vansinniga. Jag nöjde med mig med att glida upp och ner så att det kändes skönt därnere, som om man blev kissnödig. Onani, alltså. Vi kom dock på att det räknades som onani i femman eller så. Då slutade vi upp med det och kom överens om att ingen annan skulle få veta det. ♥

När vi gick i fyran fick vi reda på att de nuvarande klasserna skulle splittras och att det skulle bli nya klasser. Jag började gråta av lycka när jag såg att du och jag skulle gå i samma klass. Utan dig skulle hela min värld ha rasat samman.

I femman var det du och jag som var pratsamma, flummiga och alltid skrattandes tillsammans. Jag minns att vi alltid satt vid vårt bord i korridorren och jobbade. Jag vet dock inte om det blev så mycket jobb gjort av oss – vi pratade mest och skrattade, såklart. Med dig kunde jag alltid skratta.

Jag antar att ni märkte att jag skrev ”kunde”. Någon gång i slutet av femman började helvetet för både mig och dig. Lögner, svek och ännu mera lögner gjorde att vår vänskap blev förstörd. Ingen av oss hade heller så stor lust att bygga upp vänskapen igen efter alla svek, även om vi försökte gång på gång och det mesta blev misslyckanden.

Dock så lyckades vi en gång, på slutet av sexans termin. Vi hängde tillsammans med två andra tjejer och då var det nästan som innan... Förutom att du skulle byta skola, alltså. Om du inte hade gjort det så skulle vi antagligen fortfarande varit bästa vänner, men så fungerar det inte. Löften om att ”hålla kontakten” betyder ingenting, och det är lika mycket mitt som ditt fel att det är som det är.

Jag vet fortfarande allt och kan läsa av ditt ansiktsuttryck i alla situationer. Du tycker att den klassen som jag går i är en fjortisklass. Du tycker att det är knäppt att köpa ett par jeans för över 300 kr. Du älskar turkost och är nervös för att träffa din gitarrlärare. Du älskar musik och...

...du var en bra vän.