Den inre känslan.
Jag hatar verkligen presentationer att skriva presentationer. Speciellt att skriva ytlig fakta som faktiskt ingen någonsin kommer beröras vid. Nej, jag föredrar djupare sorter av...presentationer.
Jag har flera olika personligheter, och om de som känner mig riktigt bra har sätt alla sidor. Andra kanske känner till min glädje och att jag har väldigt mycket känslor. Det kanske är cirka 2-3 personer som känner mig så bra att de också känner till mina olika sidor, mina olika sidor av mig själv.
Jag är väldigt nyfiken, och alltid på min vakt. Jag är mycket stark iakttagare. Jag har koll på allt och alla, även om andra inte vet det. Jag använder hörseln, synen, minnet och min nyfikenhet för att få reda på allt – om alla. Inget vet hur bra koll jag egentligen har – jag är ju ganska ”out” egentligen när det gäller att ha koll på saker och ting, håller mig i utkanten av det coola gänget. När det väl behövts avslöjar jag skvallret jag vet, och jag säger exakt rätt saker när det behövs. Jag älskar att se människorna omkring mig spärra upp ögonen av häpnad och utbrista ”hur vet du det?” - jag älskar det verkligen, tro mig.
Jag är också väldigt glad, och ibland blir jag så glad att jag hoppar upp och ner, pratar jättesnabbt och skrattar åt allting. Jag misstolkar också allting, som om någon säger ”elefanten har en snabel till mig” så får det mig att börja gapskratta. Jag älskar att vara ironisk mot mina vänner, iallafall de som förstår ironi. ”Jag hatar dig” kan leda till världens skrattattack när jag och mina vänner är igång.
Emellanåt blir jag väldigt känslosam, tycker det känns som att det är så mycket just då... Då lyssnar jag på mer musik än vanligt, drar mig tillbaka och tycker bäst om att vara ensam. Jag gråter inte så mycket, skriker inte, slår inte. Jag tänker helt enkelt, för mig själv givetvis. Det är ganska så rogivande faktiskt.
Mitt såkallade alterego är när jag sitter vid datorn, som nu. Då är jag den självsäkra, målmedvetna tjejen som vågar säga vad hon tycker och alltid hjälper till. Jag är väldigt omtyckt på vissa sidor på internet, och folk betraktar mig som ”någon som man nästan blir kär i” - för att jag är så gulligullgullig. Jag driver med folk, jag är den jag vill vara – mästaren i allt.
I skolan är jag den duktiga tjejen som gör det läraren säger till mig. Jag får alltid bra resultat och satsar mot de högre betygen i skalan. Jag skulle aldrig nöja mig med ”det får väl gå dåligt då” - jag kämpar på! Jag är glad, skrattar – men ändå är jag en väldigt tystlåten tjej som faktiskt tycker bättre om att vara tyst än att prata nonstop.
Hur är ni som personer på olika platser?
