Cheyen

Just nu känner jag mig inte på humör för att blogga. Bloggen ska förändras, men jag vet inte hur. Tänk att jag en gång har haft en The sims-kategori på bloggen. Tänk att jag velat ha en bitch-blogg. Tänk vad allting förändras. Hur jag förändras. Hur världen förändras.
Tänk hur påverkade människor blir av händelser. Tänk på smärtan du upplevde, känslan av att du bara ville bort, bort, bort. Tänk på känslan av att ingen känner som dig. Tänk på känslan av att du faktiskt är helt ensam i hela världen. Du är helt ensam.

Jag är mitt inne i en period där jag måste bestämma mig för vad jag vill göra med mitt liv. Vilka vänner jag vill umgås med, hur jag vill se ut, om jag kommer klara av att läsa fyra språk och vad jag vill jobba med i framtiden. Är smink någonting för mig, kommer jag att bli psykolog, hur ska denna bloggen se ut, kanske borde jag börja träna, ska jag måla naglarna, kanske renovera om mitt rum, köpa sommarkläder, gå ut i trädgården - skicka ett mejl till någon kanske? Det är så mycket jag funderar över. Allra helst vill jag gräva ner mig, skriva i några timmar och sedan är allting bra. Men jag vet ju att ingenting är bra, så varför låtsats?

Jag ska inte klaga. Jag har en fantastisk familj, jag trivs i skolan, jag ser bra ut, jag är 14 år och jag är lycklig. Jag har allting som en människa kan önska sig, och jag älskar det. Men jag är inne i en period som innebär förändringar - vad vill du göra med ditt liv? Det är många saker och personer som jag saknar, som jag inte vågar ta kontakt med. Jag är rädd, rädd för att bli sårad. Rädd för att det är för sent.
Jag kanske borde spela trummor, jag vill det - men rädslan tar övertaget. Tänk om jag är dålig, tänk om allting blir som med blockflöjten. Tänk om jag blir den svage och så vinner den starka. Jag vill aldrig mer känna mig fullständigt maktlös, fast i någons händer - rent psykiskt. Bara att jag har lämnat gosupermodel är ett stort steg för mig. Som det är nu vill jag aldrig komma tillbaka. Jag vet att jag måste komma tillbaka, men det är bara att erkänna att jag har förstört allt. Kommer jag att bli moderator någon gång? Nej, det kommer jag aldrig att bli. Jag gav upp det för ett år sedan redan, jag blev kaxig och skrev saker som kunde tolkas som olämpligt - vilket gjorde att jag och min bästa vän kom varandra väldigt nära varandra - men moderator kommer jag aldrig att kunna bli. Jag skulle inte passa som det, och om jag aldrig kommer att kunna passa som moderator har jag ingenting på gosupermodel att göra. Jag försöker att dölja mina drömmar om att bli moderator, att bli en förebild. Jag vet att jag skulle svara på mejlen väldigt fort, jag vet att jag skulle vara en bra förebild, jag vet att jag aldrig skulle ge upp. Men jag kommer aldrig att kunna bli moderator, jag kämpar inte ens längre. Jag har inga mål längre, för jag har ingenting att kämpa för.

Jag saknar så många, och jag vet inte hur jag ska få tag på dem. Lina71/LN71 som var medlem på gosupermodel, vi var bästa vänner där ett par månader. Motorcross-Emma/Okej.se-Emma, min fina mejlvän. Det var ungefär ett år sedan vi mejlade. Jag saknar dig. Jag saknar också Okej.se-gänget - Emz, TANTFISK, Emil, Zoofie m.f.l - jag hade roligt med er i flera år. Jag saknar er verkligen. Mina vänner på fashioncore.net, Charles m.f.l - Charles, humor på hög nivå. Jag saknar er och jag vet inte hur jag ska få kontakt med er igen. Jag vill veta hur det är med er, hur ni mår och vad ni gör.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor

Jag vill tillbaka till tiden när vi satt tillsammans och lyssnade på din mp3, Kent-musiken strömmade in i öronen. Jag vill tillbaka dit, börja om. Egentligen vill jag ännu längre tillbaka, men där har jag inget fint minne att börja om vid. Nej, det har jag inte.

Äh, skit i mig. Jag är bara emo och ledsen. Emobarn.